tyska inflationssedlarna och nödsedlarna
Bertils mynt- och sedelnotiser III
Bertils mynt- och sedelnotiser
I Myntblad nr 4 2006 och 2 2007 behandlades den tyska inflationen (som slutade i december 1923) och den stora
mängd olika sedlar som utgavs då. Även den begränsade utgivningen av inflationsmynt i högre valörer berördes
där något, men här ska nu närmare redogöras för de tyska lokala nödmynten, som utgavs under åren 1916-1921.
Nödmyntutgivningen berodde från början på brist på officiella småmynt, men senare även på brist på normala
myntmetaller som silver och koppar till följd av första världskrigets verkningar.
De lokala nödmynten är dels ”amtliga”, dvs främst utgivna av städer och kommuner, och dels privata, alltså
utgivna av företag av olika slag, i huvudsak industrier. Mynten blev giltiga betalningsmedel efter det att
motsvarande valuta inbetalts av utgivaren till den lokala Reichs-bank-filialen samt ett exemplar av varje
mynttyp inlämnats till das Reichswirtschaftsministerium (riksekonomidepartementet) i Leipzig.
De ”amtliga” nödmynten utgavs i allmänhet i måttliga upplagor, uppgående till mellan 10 000 och 30 000 ex,
men i vissa städer förekom ända uppemot 600 000 ex. De privata nödmyntens upplageantal är mera osäkra,
men rör sig nog vanligen om några tusen eller färre.
Av de ”amtliga” nödmynten finns det omkring 650 utgivare och av de privata bortemot 1 000, alla med mellan en
och sex valörer. I många fall finns dessutom en eller flera varianter. Det rör sig alltså om många tusen
mynttyper. Ett eldorado för samlaren, eller?
Den vanligaste valören är 10 Pfennig, men även 5, 20 (25) och 50 Pfennig förekommer. Här och var kan man
finna även 1 och 2 Pfennig, främst bland de privata nödmynten. Ytterligare valörer förekommer i enstaka fall.
På de ”amtliga” myntens åtsida ses vanligen ett vapen eller en stadsvy, medan de privata bär ett firmanamn.
På frånsidan kan det stå Notgeld, Kriegsgeld, Notmarke, Notmünze, Geldersatz eller Kleingeldersatz-marke samt
valören.
Det vanligaste myntformen är förstås rund, men även fyrkantiga och åttkantiga mynt finns.
Järn och zink är de helt dominerande präglingsmetallerna - båda billiga och lättillgängliga - men även
aluminium och mässing före-kommer i begränsad utsträckning. Eftersom både järn och zink lätt utsätts för
korrosion av fukt och annan dålig miljö, är det i många fall svårt att numera få tag på fullgoda mynt.
Det tillverkades också åtskilliga mynt i Sachsen i östra Tyskland av Meissen-porslin i valörer upp till
20 Mark. De kom främst att användas som Spendemünzen, alltså gåvomynt som såldes för välgörande ända-mål.
Exempel på ett än mer udda myntmaterial är de mycket stora nödmynten från 1922 i pressad grafit från
elektrodtillverkaren Conradty i Röthenbach i Bayern i valörerna 100, 500 och 1 000 Mark.
Bertil O
Referenser
Walter Funck: Die Notmünzen der deutschen Städte, Gemeinden,
Kreise, Länder etc. (2 delar)
Walter Funck: Die privaten deutschen Notmünzen
Helmut Kanth: Das grosse Münzlexikon
MünzenLexikon: www.muenzen-lexikon.de