Myntkrönika del III
Bertils myntkrönika
I denna tredje del fortsätter vandringen i mynthistorien från antikens grekiska mynt till de något senare romerska mynten.
De romerska mynten
Republiken
I det tidiga romerska riket utgjorde boskapen (latin: pecus) det främsta kapitalet, vilket märks i ordet för pengar: pecunia.
Det upplevdes måhända något opraktiskt att ha kossor som betalningsmedel, varför man på 400-talet f Kr började övergå till bronsklumpar (aes rude) med värde efter vikt. Trots de grekiska myntens inträngning på den italienska halvöns norra del, behöll romarna de primitiva bronsklumparna samt de något mera utvecklade bronstackorna i ett par hundra år.
Först på 200-talet f Kr började man med mera egentliga mynt.
Man fortsatte dock att använda brons, som nu göts till stora klumpmynt (aes grave).
Det romerska pundet på 324 g utgjorde utgångspunkt.
Det minsta myntet var på 1/24 pund eller 1/2 unce.
Varje nominal hade sin speciella åt- och frånsida.
Både de återkommande krigen med grekerna och den internationella handeln medförde att romarna måste anpassa sig till det grekiska myntsystemet med den mera tilltalande myntmetallen silver som bas.
Ca år 211 f Kr introducerade romarna således denaren i silver som skulle komma att bibehållas i ca 400 år.
Bronsmyntningen upphörde efter hand.
Det kan nämnas att en arbetares dagslön kring år 50 f Kr uppgick till knappt en denar.
Imperiet eller kejsartiden
Genom Ceasars maktövertagande - och därefter Octavianus (Augustus) tillträde - upphörde republiken och det romerska imperiet föddes kring vår tideräknings början.
Detta återspeglades på mynten på så sätt att åtsidan försågs med porträtt av kejsaren.
Förutom denaren började även guldmynt (aureus) präglas mera regelmässigt.
För skiljemynten övergick man från brons till mässing (sersterts och dupondius) och koppar (as).
Romarnas denarer - åtminstone de av gott silver - utgjorde de första mynten som dök upp i våra nordiska trakter på 200-talet.
Försämringen av myntens vikt och finhalt blev allt mer märkbar under imperietiden.
Ett nytt silvermynt - antoninianen - infördes, vars kopparinblandning blev allt högre.
Denna myntförsämring ledde till en omfattande inflation på 200-talets slut.
Kaos i det romerska penningväsendet rådde långt in på 300-talet, som resulterade i att nästan enbart kopparmynt var i omlopp hos gemene man.
En ljuspunkt var dock införandet av det nya guldmyntet solidus (med tredjedelen tremiss) som kom att präglas under lång tid i det efterföljande bysantinska riket.
Det bysantinska riket
Det romerska riket delades i en östlig och en västlig del ca år 395.
Den västliga delen tynade bort för att helt upphöra år 476 efter västgoternas långvariga härjningar, medan den östliga frodades och vidareutvecklades som det östromerska eller bysantinska riket med det gamla Bysantion som huvudstad (namnändrad till Konstantinopel av Konstantin den store på 330-talet).
I slutet av 300-talet infördes kristendomen som statsreligion och ca år 400 började kristna symboler - främst korset - införas på mynten.
Det bysantinska rikets mynthistoria kommer att avhandlas i en kommande myntkrönika.
Bertil
Bra källa för den som vill veta mera: Rudi Thomsen: Oldtidens penge, STRIX 1994