Myntkrönika del VI

Bertils myntkrönika

Krönikan vandrar nu vidare i mynthistorien från de antika mynten - de första lydiska, de grekiska, de romerska och de bysantinska - via de keltiska mynten fram till de medeltida mynten. Detta ämne är förstås stort och komplicerat och med det utrymme som här står till förfogande kan endast en summarisk översikt göras.
I Sverige räknas medeltiden från vikingatidens slut omkring år 1050 fram till den nya tidens intåg med Gustav Vasa år 1521, men på den europeiska kontinenten börjar medeltiden betydligt tidigare. Den ”tidiga medelåldern” anses börja ca år 400 och den ”sena medelåldern” ca år 900.
Silverpenningar i olika former (penny, pfennig, denier m fl) var den dominerande mynttypen under tidigare medeltid, men under mitten av 1200-talet började man kunna tillverka större mynt som gros, grot och groschen på 8-12 penningar. Mest känd är väl pragergroschen från Böhmen som präglades i Kuttenberg (Kutna Hora) i väldiga antal och som blev ett viktigt medeltida handelsmynt.
De tyska brakteaterna, i många fall med stor diameter, bör framhållas som ståtliga exempel på högt driven präglingskonst. De präglades på tunna silverplåtar med ensidiga motiv, ofta i hög konstnärlig kvalitet. En av klubbens medlemmar har en gedigen samling sådana.
I Sverige var Mellanösterns dirhemer - de s k kufiska mynten - vanliga tills tyska pfennige och engelska pennies började tränga undan dessa under vikingatidens senare del.
Som vi vet, började svenska penningar - dubbelsidiga - präglas kring år 995 av kung Olof Skötkonung i Sigtuna. Detta pågick några tiotal år, men sedan blev det ett hundraårigt hopp i tiden fram till elvahundra-talets mitt, då myntningen återupptogs, nu i stor utsträckning som enkelsidiga brakteater. I Sverige var penningen förhärskande tills örtugen (= 1/3 öre eller 8 svealands- resp 16 götalandspenningar) började utges av Albrekt av Mecklenburg på 1300-talets senare del. Den - då som nu - ständigt pågående myntförsämringen krävde nämligen en större nominal. Vid samma tid utgavs witten i Tyskland och hvid i Danmark (= 4 penningar).
Guldmyntningen i Europa upphörde nästan under den tidiga medelåldern, men återupptogs på 1200-talet, då florinen från Florens och dukaten från Venedig introducerades. Dessa blev som handelsmynt mycket spridda och präglades länge. De kom att imiteras i ett flertal länder, t ex nobeln och angeln i England eller gulden (gyllen) i flera länder.
Myntningen på Gotland levde sitt eget liv. På 1100-talets mitt präglades där små penningar i olika utföranden och på 1300-talet introducerades goten, det första större myntet med svensk anknytning.
Just vid medeltidens slut sker en formlig explosion i utmyntningen av större mynt på många håll i Europa såsom skilling och öre och mark och taler och daler.

Bertil