Tidig historia

Bakgrund/Inledning
Timor ligger på ungefär 8s breddgrad och 125ö längdgrad. Närmaste större stad är Darwin, Australien ungefär 500km bort (se karta) . Timor är den största och östligaste av de mindre Sundaöarna. Ön är uppdelad i två områden, den västliga tillhörande Indonesien samt den östliga tillsammans med en västlig enklav tillhörande den demokratiska republiken Öst-Timor (se karta) . Öst-Timors landyta är på 15,007 km2, vilket motsvarar något mer än Cypern. Timor är en del av en geologisk formation, skapad och fortfarande under utveckling, där den Australiensiska tektoniska plattan trycker emot den Asiatiska. Inlandet är mycket bergigt (framtida geologiska förändringar beräknas trycka upp bergen till himalaya nivå) och svårframkomligt, medan kusten ligger på slättland. Små områden med regnskog finns i inlandet. Klimatet är tropiskt, med två distinkta säsonger, våtperiod (november-juli) i inlandet (november-mars) i norra kustområdena, samt torrperiod. Invånarantalet bedöms till att vara strax över en miljon (juni 2004), med 90% katoliker.
Befolkningen består mestadels av en blandning av malajiskt och polynesiskt ursprung, vilket tros bero på att malajiska folkslag invandrade och blandade sig med den polynesiska ursprungsbefolkningen. En kinesisk minoritet finns också. Den språkliga och kulturella diversiteten är stor vilket troligen beror på stora irregulariteter i inlandets topografi samt att två olika distinkta språkfamiljer (den austronesiska samt den trans-New Guinea) finns där.

Prekolonial historia
Väldigt lite är känt pga. det dåliga historiska och arkeologiska källmaterialet. Första spår av jordbruk daterar sig till 3000 f.Kr. Denna tid förknippas med anländandet av en sjöfarande astronesisk population. Spår efter en tidigare samlar-jägarsamhälle dateras till omkring 11 500 f.Kr finns i form av stenskärvor efter verktyg och vapen.
Timor verkar ha saknat större befolkningscentra, med avsaknad av byar och städer (maximalt 10-12 hus samlade). Politiskt var Timor organiserat i hövdingadömmen, i en hierarki på fyra nivåer.
Ansvarig (äldste i ett befolkningskluster)-Suco (lågadel för en grupp befolkningskluster)- Regulo (småkung över ett område)-Kung av Östra Timor (mestadels rituella uppdrag).
Enligt en myt är ön Timor resterna av en krokodil, och de boende är därför krokodilens folk.
Ekonomiskt hörde Timor till utkanterna av ett mycket stort handelnätverk, som spände över från Kina till Indien med koppling till den arabiska halvön. Den sydostasiatiska arkipelagen var involverad i ett intensivt handelsutbyte. Från Timor handlades det med det eftertraktade vita sandelträet (vilket var känt i hela Asien), vilket användes för så varierande områden som råmaterial för att snida gudabilder, ved för begravningsbål för brahminkastet i Indien, rökelsestickor mm. Handeln var av strikt byteskaraktär, där guld, silver, järn, tyger och lerkärl bytes mot sandelträet. Handeln skedde på bestämda platser och bara i närvaro av respektive småkung. Alla utländska handelsmän benämndes malajer (lågklass utlänning), antingen kinesmalajer, javamalajer och så småningom portugismalajer och holländarmalajer.

Portugisiskt inflytande (1511-1641)
Första gången portugiserna får höra talas om Timor, är troligen 1511, strax efter deras erövring av Malacka (gammal viktig handelsstad i regionen, numera stad i Malaysia). Det är dock mycket möjligt att de hört olika rykten om ön som växtplats för det ryktbara vita sadelträet, på de indiska marknaderna i Goa. Timor dyker upp på portugisiska kartor först 1512. 1514 den 6 januari beskriver Malackaguvernören Rui de Brito Patalim, Timor som en stor ö med mycket sandelträ, honung och vax samt att ön är befolkad av otrogna som inte har några egna skepp. Portugal etablerade handelsförbindelser med Timor (regelbundet sedan åtminstone 1515), på samma sätt som tidigare kinesiska och javanesiska handelsmän, genom direkt handelsutbyte utan etablering på själva ön. Portugals ambition i området var att kontrollera kryddhandeln, stoppa de arabiska influenserna samt att styra sitt indio-lusitanska imperium (där 29 stora städer och ett otal mindre ingick). Malacka var det portugisiska huvudsätet för sydostasien, där Timor ingick. Malacka ligger ca: 250km NV om Singapore. Handeln med Timor var trots detta mycket intensiv, då portugiserna insåg sandelträets betydelse för regionen. Med tiden utvecklades en god handel mellan Timor och de portugisiska besittningen Macau (belägen i SO Kina), som skulle koppla dessa regioner med varandra för en lång tid framöver. Handeln mellan Goa-Timor beräknades 1582 vara värd 500 cruzados medan handeln Timor-Macau värderades till 1000 cruzados. 1 cruzado är ett stort portugisiskt silvermynt på 19,57gram. Portugisiska baser i Timors omedelbara närhet hölls på öarna Flores (två dagars seglats från Timor) och Solor (etablerad 1566). Handeln med Timor upprätthölls på liknande sätt som tidigare, med sandelträet som viktigaste handelsvara. Det är möjligt att portugiserna, förutom den vanliga betalningen i guld, silver och järnprodukter dessutom använde sig av de mynt som den portugisiska staten tillverkade i Malacka. Dessa var av tenn, senare också slagna i silver (levererade från Goa), och med beteckningarna dinheiro dinheiro (tennmynt på omkring 2.2g), soldo (tennmynt på omkring 4-6g värd 10 dinheiros), bastardo (tennmynt på omkring 7-11g värd 10 soldos)samt tanga (silvermynt slagna i olika valörer).

1580 föll Portugal under spansk överhöghet, vilket ledde till att områden under portugisisk kontroll föll under vanvård. De indiska besittningarna föll gradvis under holländsk kontroll, däribland den viktiga och centrala regionhuvudstaden Malacka (föll 1641). När huvuddelen av besittningarna i Asien fallit fanns bara Goa på det indiska fastlandet samt Macau på det kinesiska kvar som större portugisiska centra, isolerade från varandra. Kvar i den sydostasiatiska arkipelagen fanns dock baserna på Flores och Solor som med tiden hade utvecklats till viktiga handelscenter, vilket attraherade folk från närbelägna områden att bosätta sig där. Solorbasen grundades av portugisiska dominikanska präster, vilka byggde ett massivt fort med femtio kanoner. Detta för att skydda den kristna flocken mot attacker från muslimerna på ön Celebes. De dominikanska prästerna bestämde över Solor i nära 30år innan kontrollen övergick till den portugisiske vicekungen i Goa. Trots detta hade dominikanerna en fortsatt stor makt. Under slutet av 1500-talet uppstod bråk mellan dominikanerna som ville att handelsmännen skulle använda sitt inflytande att konvertera alla till den katolska tron, medan handelsmännen var mer pragmatiska och bara ville hjälpa till att konvertera dem som skulle ge en fördel i dess handel. Efter ett långt brevutbyte med klagobrev till Goa och Lissabon från båda parter, flyttade handelsmännen över till orten Larantuka på ön Flores och grundade ett eget samhälle, och lämnande dominikanerna kvar på den fortifikerade ön Solor. De officiella portugisiska administrativa och militära representanterna flyttade också över till Larantuka. 1602 blev fortet på Solor utsatt för en av de massivaste attackerna dittills. Sultanen på Celebes attackerade med en flotta på 37 fartyg och mer än 3000 man, men turligt nog för portugiserna dök en portugisisk flottstyrka upp i sista stund. Dock fick dominikanerna packa sig över till Larantuka 1613, då holländarna istället tog över Solor. Den holländska administrationen på Solor fick dock snabbt stora problem att hävda sig mot de portugisiska handelsmännen på Larantuka. 1625 deserterade dessa och gick över till portugisiskt styre. Det holländska kompaniet skickade över en ny administration, som också gick över till den portugisiska sidan. I ren desperation beordrade den holländske guvernören i Batavia (högste holländske myndigheten i Sydostasien) evakuering av Solorbasen, vilket ledde till att dominikanerna flyttade tillbaks i april 1630. Dock, efter att ha slagit tillbaks en holländsk attack 1636 så tröttnade dominikanerna på stridigheterna och flyttade tillbaks till Larantuka, vilket nu var det sista men kraftigt motståndskraftiga portugisiska basen i hela Sydostasien.
Till Larantuka samlade sig alla exilportugiser, portugisiska undersåtar från Afrika, Indien, Sydostasien och Japan, samt olika folkslag från regionen som konverterat till katolsk tro. Ur den blandning som uppstod bildades med tiden ett portugisisktalande folkslag bekännande till katolsk tro, som kallade sig själva för larantuqeiros. Isolerade från det portugisiska centralstyret på Goa, upprätthöll dessa portugisiskt styre i regionen, men utan att myndigheterna kunde blanda sig in i denna. Två mäktiga familjer grundades, Costas samt Hornays (anfadern var en holländsk kommendör som deserterat) som bråkade ofta med varandra om vem som skulle styra över larantuqeiros, och hålla den portugisiska militära befälstiteln kaptensmajor. Dessa familjeklaner lever fortfarande kvar idag. Ett lukrativt handelsutbyte upprätthölls mellan Macau och Timor via solor och larantuka, delvis genom statliga fartyg och delvis genom handelsmännen i Macau. Portugiserna betalade med silver och kineserna med guld. För mindre transaktioner användes små silvermynt slagna i en konisk form, s.k. clariner.