Timor del II

Portugisisk tidig kolonial period (1642-1800)
Enligt en timoriansk myt kom portugiserna för en lång tid sedan seglande till Timor, mitt under en fest som en kung höll. Portugiserna landsteg och höll ett möte med kungen. När kungen frågade varför portugiserna hade kommit, sade deras ledare: Vi har kommit över haven, medtagandes Guds budord att lära ut för er. Kungen var dock misstänksam och lät inte männen stiga i land för annat än att hämta vatten från en brunn. När detta var överenskommet drog sig kungen och hans män undan. Då beordrade portugisernas ledare att ett ankare skulle kopplas fast till brunnen. När senare detta kom till kungens kännedom blev han mycket arg och beordrade sina män att ta bort ankaret. Detta misslyckades de dock med. Då frågade kungen portugisernas ledare, varför de gjort detta. Ledaren svarade: Vi gjorde detta för att dra ditt land till Portugal, eftersom du inte ville acceptera Guds lagar och uppenbarelser. Kungen trodde inte på detta och uppmanade portugiserna att försöka dra Timor till Portugal. Ledaren bad då en bön till Gud och uppmanade sedan sina män att ro. Då de gjorde detta började marken att skaka, och dras med. Folk började ropa till portugiserna att sluta, då de inte ville åka till Portugal. Ledaren gick med på detta under vilkor att portugiserna skulle tillåtas att komma iland för att lära ut om Gud. Detta gick kungen med på, och en kortare tid därefter hade kungen och hela sitt distrikt accepterat Guds lagar och uppenbarelser. Därifrån spreds sedan kristendomen ut över hela ön.

Från att tidigare ha nöjt sig med att handla med sandelträ med timorianerna från basen på ön Flores, började larantuqeiros sätta upp handelstationer direkt på Timor. I början av 1640-talet blev ett antal av dessa nedbrända och folk bortförda av en muslimsk härskare på den närbelägna ön Celebes, vilket fick larantuqeiros att börja bestämma sig för en permanent bosättning på Timor. 1642 etablerades en bosättning i Lifau (numera kallad Oecusse). se karta. Dominikanerna var som tidigare ivriga att konvertera folk till den kristna tron, så de bestämde sig för att sätta upp en egen expedition till Timor under ledning av munken António de San Jacinto, 1645. Han lyckades omvända småkungen av Kupang, på öns västra sida, vilken förde in sitt rike som vassalstat till det portugisiska riket. Dessutom gick han med på att portugiserna fick bygga upp en fästning, hus och en kyrka i sitt rike samt att ”inte låta varken morer eller någon annan nation utom den portugisiska, handla med dem”. Dock blev holländarna djupt oroade av utvecklingen, med fortet på Kupang och bosättningen i Lifau, så de skickade en militär styrka, som tog över Kupang 1653 (med god hjälp av en jordbävning som skadade fortet), och etablerade holländskt styre på västra Timor. Trots massiva attacker med numerärt överlägsna trupper lyckades inte holländarna vinna mer mark, utan höll istället bara Kupang och det knappt. Larantuqeiros nu med de båda mäktiga familjerna Costas och Hornays förenade (överenskommelse med ett roterande alternerande ledarskap) samt i allians med mäktiga hövdingar som konverterat till den katolska tron (tack vare dominikanerna), var en alltför svår nöt att knäcka.

Den portugisiska staten började mot slutet av 1600-talet intressera sig för situationen i Timor, och beslöt att skicka en guvernör dit 1695 (Antonio de Mesquita Pimental). Han togs emot med stort jubel och firande, men visade sig vara en dålig diplomat då han behandlade larantuqeiros dåligt, samt störde deras maktbas. Han tvingades snabbt över i exil till Macau. Som högsta befäl valdes istället Domingos da Costa (det var Costa familjens tur). För att visa att han inte var sur på den portugisiska myndigheten donerade han regelbundet stora summor till den portugisiska stadskassan i Goa. Han släppte handeln fri för alla utom för den stora fienden holländarna, som var hårt trängda i Kupang. Den portugisiska staten i sin tur bekymrade sig om frihandeln och Timors rykte som ett laglöst tillhåll. Många handelsmän i Macau klagade över svårigheterna att bedriva handel med Timor. 1700 gjordes ett lyckat försök, då Antonio Coelho de Guerreiro skickades över från Macau som guvernör. Han hamnade direkt i konfrontation med kaptensmajor Domingos da Costa, men lyckades få med sig hans löjtnant genom intensiva förhandlingar medierade genom dominikanermunken Manuel de Santo António (senare utropad till biskop av Malacka). Guvernören blev installerad 1702 och härefter hade den portugisiska staten mer eller mindre kontroll över Öst-Timor fram till 1975. Guvernören satte upp den första administrationen, med många påbud som skulle komma att gälla fram till slutet av 1800-talet. Vissa, som småkungarnas skyldighet att sätta upp trupper till den portugisiska staten kom att gälla ända till 1975. Guvernörens styre blev en kompromiss eller symbios mellan lusitanska institutioner och inhemska traditioner. Staten fick ut tribut av hövdingarna, samt utlovande av den tidigare nämnda krigsstyrkan samt arbetskraft då offentliga byggnader skulle uppföras. Hövdingarnas anknytning till den portugisiska staten kom att gälla under hela den portugisiska perioden, som ett vassalskap (vilket det för hövdingarna lades in ett mystiskt, heligt och symboliskt anslag genom hela perioden). Allt var dock inte frid och fröjd. Ett antal av hövdingarna var inte övertygade om vassalskapet, samt yttre faktorer som holländarna och andra handelsmän kunde iscensätta problem. De timorianska hövdingadömmena låg också ofta i fejd med varandra, huvudjakt var vanligt förekommande. Misskötsel av den portugisiska guvernören och eller hans stab förekom också, beroende på att det inte var den mest lockande kolonin att arbeta. Timor ansågs som den fattigaste och obetydligaste kolonin, vilket ledde till att flera av administratörerna som var villiga att leva där var av dålig karaktär.

Larantuqeiros skulle visa sig vara det stora problemet för den portugisiska administrationen, men mestadels var de i fejd med holländarna. Bland annat så lade Domingos da Costa beslag på ett holländskt fartyg och skrev sedan ett förolämpande brev till holländska ostindiska kompaniet, adresserat till Jan Van Alpen ”och de andra råttorna i sitt näste”. Den portugisiske guvernören löste dock sina kortsiktiga problem med Domingos da Costa genom att utropa honom som småkung över området runt Oecusse, samt ge honom den militära titeln generallöjtnant. 1769 förlorade larantuqeiros ett stort slag mot holländarna, vilket var vändpunkten för deras makt. 1769 flyttade den dåvarande guvernören António José Teles de Meneses residenset från Lifau och grundade staden Dilli. Detta pga. bråk med överhuvudet för larantuqeiros, Francisco de Hornay som då hade Lifau under belägring. Men också närheten till de bråkiga holländarna, samt att i östra delen av ön fanns mer pålitliga hövdingar avgjorde flytten. Hela befolkningen på Lifau tillsammans med allt artilleri kunde flyttas med tack vare fartyg från Macau. Dilli kom sedan att gälla som huvudstad, vilket gäller än idag. Med tiden lyckades holländarna få över de hövdingar som styrde på västsidan på holländsk sida. Kvar där blev larantuqeiros, vilka valde att fortsätta under portugisiskt styre.

Byteshandel var fortfarande ett viktigt inslag, speciellt i inlandet. Även i kusttrakterna var användningen av mynt sällsynt. Då de förekom värderades varor lokalt i myntenheten pardau (portugisiskt-indiskt räknemynt infört av dominikanerna). Officiellt användes xerafins (värderad till 1=160 portugisiska reis) och tangas (värderad till 1=32 portugisiska reis) som myntenheter. I handel med utlänningar var handeln med mynt dominerande. Den skedde i en allt högre grad genom tidsperioden i holländska eller portugisisk-goanesiska (lite) rupier (värderad till 1=2 xerafims=320 portugisiska reis), då holländarna blev viktiga handelspartners eller agenter. Handeln med Macau fortsatte genom påbudet 1709 att ett statligt fartyg per år måste skickas till Timor, den så kallade färdernas skepp (barco das Vias). Dock var handelsmännen i Macau under slutet av perioden så ointresserade av den statliga handeln med Timor att de gjorde allt möjligt för att slippa, vilket ledde till att vissa år gick skeppet olastad eller inte alls. De kinesiska handelsmännen bedrev dock en livlig handel, mellan Macau och Timor. Från Macau lastades kläder, järnvaror, guld, patacas (mynt) för den koloniala budgeten och ris inköpt i Batavia. Från Timor kom sandelträ, sköldpadd, slavar (trots ogillande från den portugisiska staten och kyrkan) samt kanel. Den viktigaste handeln för Timor var annars kusthandeln som skedde med öar i närregionen. Där var kineserna också, samt holländarna och maskarer (invånare från ön Celebes) viktiga parter. Med dessa såldes sandelträ och slavar mot vapen och krut. Den portugisiska staten förbjöd denna handel och försökte förhindra den.

Portugisisk senare kolonial period (1800-1910)
Det portugisiska styret stärktes över de östligaste delarna, men plågades av dålig ekonomi och oroligheter. Ekonomin var beroende av det årliga skeppet från Macau, som hade med sig budgeten. Timor var under en stor del av denna period en starkt eftersatt koloni.
Under denna period var byteshandeln fortfarande betydande, men betalning med obearbetat guld, samt myntenheterna patacas (vanlig från 1894) och holländska floriner (vanlig från och med början av 1800-talet) började sprida sig alltmer runt huvudstaden Dilli. Pataca kallades de mexikanska eller Filippinska stora 8 reales silvermynten, vilka var de viktigaste mynten både i Timor och Macau. En sådan motsvarade nära sekelskiftet 500 portugisiska reis eller 1,5 holländsk florin. Stor förvirring rådde då det vanligaste betalningsmedlet varierade på olika orter, i vissa var det patacas man använde och i vissa var det den holländska florinen. Patacan betalades från 1894 ut som lön från staten och ersatte därmed den portugisiska rupian och xerafims. En jordbrukare från området nära Dilli skulle enligt dekret få motsvarande 180 portugisiska reis per dag i lön.
Staten hade försäkrat sig att all officiell handel skulle ske från Dilli där tullhuset låg. Typiska importvaror var krut, salt, tvål, tobak, vapen, vinäger samt bomullstyg. De viktigaste exportvarorna var i fallande skala kaffe, bivax, bufflar och hästar samt sist sandelträ.
Förändringarna berodde på att sandelträet från Timor konkurrerades ut av billigare sadelträ men sämre kvalité från bland annat Australien. Den portugisiske guvernören Pinto Alcoforado ersatte denna vara med kaffeplantage, från 1815. Det timorianska kaffet visade sig hålla mycket hög kvalité, och har till våra dagar haft en stor betydelse som exportvara för Öst-Timor. Som ny viktig handelspartner kom Australien att spela en allt större roll. Bland annat såldes en hel del hästar och majs dit mot kontant betalning. 1884 kunde Timor äntligen koppla goda förbindelser till moderlandet genom samarbete med det brittiska ångfartygsbolaget Brittish India Co. Två resor i månaden gjordes mellan Lissabon-Dilli.

1884 tog den kanske mest kände portugisiske guvernören över styret, Jose Celestino da Silva, och styrde fram till 1908. Under hans ledning utvecklades kolonin och moderniserades för att göra den vinstdrivande. Stora kaffeplantage anlades, speciellt uppe i bergen, vilket visade sig vara ett gott val då hög produktion och kvalité blev resultatet. I upprustningen ingick också införande av modern sanitet i Dilli och andra orter, byggandet av stora offentliga byggnader och upprustning av infrastrukturen (vägar, telefon, hamnanläggningar). Flera skolor startades under hans period samt ett nytt sjukhus. Det av larantuqeiros styrda området Oecusse med omgivning läts sköta sig själv ända fram till början av 1900-talet, då den blev en portugisisk enklav i den västra delen av ön.