Timor del III

Portugisisk modern kolonial period (1910-1974)
Den portugisiska monarkins störtande, den 5 oktober 1910 nådde Timor, först som ett rykte från Australien. Officiellt bekräftades ryktet först i och med ett telegram den 7 oktober samt dagen efter via den portugisiska kryssaren Sankt Gabriel som då låg ankrad i Darwin, Australien. Dock väntade guvernören till den 30 oktober, med att formellt utropa att republikanskt styre införts på Timor, samt plocka ner monarkiska symboler. Invånarna med portugisisk härkomst firade med glädje den för dom så efterlängtade republiken, men bland hövdingarna möttes nyheten med förvirring och ogillande. Hövdingarna kände sig lojala till kungastyret, då dess symboler och ceremonier hade blivit heliga för dem. Den portugisiska kungaflaggan som ersattes med den nya republikanska, betraktades som en helig symbol. Holländarna försökte utnyttja förvirringen för att utöka sitt territorium, med begränsad framgång.
1912 etablerade BNU (Banco National Ultramarino) en filial i Dilli. Banken fick ensamrätt på utgivande av sedlar i kolonin. Den första sedelserien släpptes strax efteråt. 10.000 exemplar av 1 pataca sedlar daterade 1906, med övertryck på sedlar från Macau. På övertrycket stod det Pagavel em Timor (betalas i Timor). I samma serie fanns också 10 patacas (6000 exemplar) samt 25 patacas (2500 exemplar) men med det gamla årtalet 1907. Dessa sedlar togs inte väl emot av befolkningen då de var vana vid silvermynt för handel.
Som värdeenhet användes pataca, som fortfarande var associerat med de mexikanska silvermynten och som fortsatt användes i stor utsträckning. 1 Pataca motsvarade då 5.6 portugisiska escudos. Som öresenhet användes avos, vilka det gick 100 av på en pataca. Dock utkom inga sedlar eller mynt ännu med denna beteckning i Timor. Dessutom cirkulerade fortfarande den holländska florinen på ön.
Strax innan första världskriget rådde häftiga diskussioner om vilken mynttyp som skulle fortsätta att gälla i kolonin. Ur ekonomisk synvinkel var den holländska florinen given, men ur en nationalistisk synvinkel var patacan bättre, varför skulle Portugal lämna över den ekonomiska självständigheten till Holland, frågade man sig.
Den 4 Maj 1918 publicerades ett dekret som fastställde att patacan skulle gälla som enda valuta. Dock skulle det dröja till slutet på 30-talet innan det faktiskt blev så.
Den 2 januari 1920 utgavs så de första sedlarna som ursprungligen tryckts för Timor. Valörerna var på 1, 5, 10 samt 20 patacas. Dessa sedlar var daterade 1910 och uppvisade fortfarande kungamaktens symboler. Det troliga var att de ”lagts på is” från 1910 först pga. kungamaktens störtande och senare pga. diskussionerna om vilket myntenhet som skulle råda på kolonin. Samma år utgavs också en övertryckt sedeltyp från Macau på 25 patacas daterad 1907, vilket kan bero på behov av fler högvalöriga sedlar uppstått sedan 1910. Den övertryckta texten lyder: pagavel em Dilly Timor (betalas i Dilli Timor). Kinesiska handelsmän fick också rätt att ge ut egna sedlar i små valörer. Samtidigt rådde det problem då patacan var kopplad till värdet på stora silvet, men den portugisiska escudon var kopplad till guld. Patacan förlorade över tid värde mot den portugisiska escudon, då metallpriserna gick åt var sitt håll. Problemet försvann dock under 30-talet då Portugal övergav guldmyntfoten.
1914 drogs de moderna gränserna mellan de holländska och portugisiska delarna av Timor, genom medling i Haag. Med Salazareran från 30-talet decentraliserades kolonialstyret i Dilli, och alla viktiga beslut kom att fattas i Lissabon. António de Oliveira Salazar var Portugals premiärminister från 1932-68 och styrde landet under diktatoriska former. Under hans tid reformerades landet kraftigt och auktoritärt, man kallade statsbildningen för den nya staten. Nationalism och maximerat användning av kolonierna för att förbättra ekonomin var viktiga punkter. Salazar utnyttjade fram till andra världskriget Timor för att deportera politiska fångar. Så småningom fanns över tusen sådana på ön. Bland dessa fanns fadern till José Ramos Horta (se kapitel Öst-Timor under Indonesisk ockupation (1975-99).
1933 utgavs en till övertryckt sedeltyp från Macau, på 5 patacas daterad 1924, för att överkomma bristen på valuta. Det verkar ha rört sig om nytryckta sedlar då dessa användes samtidigt i Macau och med snarlika serienummer (serienummer på över 100 000). Den övertryckta texten lyder: Pagaveis em Timor (betalas (pluralis) i Timor). 1940 kom två nya provisoriska sedeltyper ut, 5 och 10 avos övertryckta på Macau 1920 sedlar. Dessa höll på att fasas ut ur cirkulation i Macau och det är troligt att det var gamla redan cirkulerade sedlar som användes. Övertryckta texten lyder pagavel em Timor (betalas i Timor). En standardserie i valörerna 5, 10 samt 50 avos utkom också.
1941 var skatten för varje vuxen inhemsk timorian 6 patacas per år, samtidigt var lönen för en arbetare 1936, 11 patacas för 4 månaders arbete.
Timor hade före andra världskriget en betydande handel med Japan. Det var ett led i japans planering att infiltrera Timor, vilket låg bra strategiskt till, speciellt i förhållande till Australien. Den australiensiska administrationen var väl medveten om vad som skedde och därför ockuperades Dilli den 17december 1941 av en kombinerad holländsk-australiensisk truppstyrka, för att motverka ett japanskt övertagande. Japanerna slog dock till under det följande året och ockuperade hela ön, vilket fick australiensarna att övergå till gerillataktik. Den portugisiske guvernören försökte utöva kontroll över sitt område, men japanerna bröt hans förbindelse me d Lissabon, och begränsade alla portugisers rörelsefrihet och placerade dessa så småningom i koncentrationsläger. Guvernören och administrationen fanns kvar under hela ockupationen. Timorianerna var emot den japanska ockupationen och gav stöd till den gerillarörelse som bildades. De portugisiska politiska fångarna, varav de flesta var antifascister gjorde också motstånd. Japanerna behandlade öborna mycket brutalt. 40 000 timorianer beräknas ha dött genom ockupationsperioden. Infrastrukturen blev också förödd då australiensiskt bombflyg slog till hårt. BNU banken fortsatte under ockupationen att gälla som huvudbank.
1943 kom en fortsättning på den provisoriska sedelserien från 1940, med övertryckta, troligen cirkulerade Macausedlar. Detta var en 50 avossedel från 1920, som då inte längre användes i Macau. Den 23 november i samma år förbjöd japanerna användandet av patacas. Japanska militärsedlar skulle gälla, BNU tvingades stå för den ekonomiska garantin. De australiensiska gerillatrupperna använde sig av förfalskade BNU sedlar i valörerna 5, 10 samt 50 avos från 40-talets normala sedelserie. De falska 5 avossedlarna har serienummer 102,660 och 10 avossedelarna serienummer 101,224. De är litografiskt framställda och troligen tillverkade i Australien.
Den 10 Juli 1944 beordrades BNUs bankvakter att sluta vakta bankvalvet. Dagen efter utsattes banken för ett ”mystiskt” bankrån, då sju kistor med 34.000 mexikanska 8-reales mynt, samt smycken försvann.
Japanerna återlämnade suveräniteten till den portugisiske guvernören den 5 september 1945. Detta ignorerades av Australien, vilket ville istället invadera ön, innan portugisiska trupper skulle hinna fram. De bad om tillstånd för detta från Storbritannien, men fick avslag. Detta p.g.a. deras goda relationer till Portugal samt det faktum att portugisiska skepp redan hade lämnat Mocambique, och kunde inte stoppas. När skeppen sedan kom fram visade det sig att den portugisiska regeringen sedan länge förberett sig på slutet av den japanska kapitulationen, då skeppens last förutom soldater bestod av förnödenheter, byggnadsmaterial samt ingenjörstrupper.
Ett hårt arbete började för den portugisiska staten för att återställa den förödda kolonin. Holländarna försökte också att ta tillbaka sina besittningar. Dock hade Japanerna kommit bättre överens med befolkningen i dessa områden, och förberett ett inhemskt maktövertagande när de såg att de skulle förlora. Det blivande Indonesien hade också en stark och missnöjd elit enade under den karismatiske Sukarnos ledning. Ett blodigt inbördeskrig startade då holländarna försökte passificera regionen.
De första portugisisk-timorianska mynten kom ut strax efter kriget. Dessa var 10 avos i brons från åren 45, 48 och 51, 20 avos i alpacka 45, samt 50 avos i 0.65 silver 45, 48 samt 51. Dessutom, utkom en provisorisk sedelserie, en standardserie samt en fristående sedel. Den provisoriska serien bestod av begagnade och inte längre giltiga Macausedlar som övertryckts med texten ”pagável em Timor” (betalas i Timor). De bestod av 5 patacas 1924, 25 patacas 1907, samt 100 patacas 1906 och 1919. 5 patacasedlarna ser alla ut att vara av höga serienummer (över 200000). 5 pataca sedeln är av samma typ som också användes 1933, men med annorlunda övertryck och högre serienummer. Den fristående sedeln är på 1 pataca. daterad 8 mars 1945. Den är av portugisisk tillverkning, och det är troligt att man har haft planer på att ge ut en hel serie i liknande utformning. Dock utgavs istället en hel sedelserie daterad 16 november 1945 ut, tryckt av Waterlow and sons i England. Dessa har en modernare framtoning och kan ha varit billigare att framställa. Alla visar som motiv en grupp med hyddor. Valörerna är på 1, 5, 10, 20 samt 25 patacas. 1948 kom en fristående sedel på 20 avos. istället för det tidigare myntet. Den skulle visa sig bli den sista sedeln utgiven i avos/patacas systemet.
1949 var skatten på 20 patacas för varje vuxen man.
Holland avträdde slutligen sina kolonier i Sydostindien den 27 december 1949 efter en lång och blodig kamp. Däribland var västra Timor, där Indonesien tog över och därefter kom att gälla som grannland.
I början av 50-talet omvandlades statusen på de portugisiska kolonierna till att bli provinser över haven. Detta innebar bland annat att Timors valuta på sikt omvandlades till timorianska escudos, konvertibla till portugisiska escudos i förhållande 1:1 (dock ej accepterade utanför den portugisiska monetära sfären). Macau fortsatte ensamt med avos/patacas systemet.
1958 kom de första centavos/escudos mynten ut, med valörerna 10c och 30c, i brons, 60c och 1esc, i alpacka samt 3esc och 6esc i 0.65 silver. De ovanliga valörerna beror på att inväxlingsförhållandet var 1 pataca på 6 escudos. 50 avos myntet innehöll lika mycket silver som det nya 3 escudosmyntet. Mynten följdes 1959 av en sedelserie i escudos, 30, 60, 100 samt 500 escudos. Alla visar som motiv guvernören Jose Celestino da Silva, som nämnts tidigare i texten. Cirkulationslimiten var på 33.5 miljoner escudos för sedlarna samt 11.5 miljoner escudos för mynten. Detta visar på att det var låga upplagor både för mynt och sedlar.
1959 utbröt oroligheter på Timor. Detta bland annat på grund av problem med återuppbyggnaden efter andra världskriget samt inblandning av indonesiska element. Efter denna satsade den portugisiska staten mer pengar och resurser på kolonin. Säkerhetspolisen PIDE satte i och med detta också upp ett kontor i Dilli.
Under denna tidsperiod ökade intresset för oljeprospektering i timorregionen. Den drevs främst av amerikanska och australiensiska intressen. Söder om portugisiska Timor (Timorsjön), visade sig ha stora oljeförekomster. Dock var den portugisiska staten inte så medgörlig, med att sätta igång på allvar med utvinning.
Ett ensamt mynt på 10escudos 0.65silver utkom 1964. Den innehåller lika mycket silver som 6escudosmyntet från 1958.
En ny sedelserie utkom daterade 1963-68. Den var på 20e (år 1967), 50e (1967), 100e (1963), 500e (1963) samt 1000 (1968) escudos. Som motiv på framsidan på alla sedlar valdes Régulo Dom Aleixo (Regulo=timoriansk småkung, Dom=portugisiska för att indikera adlig börd). Han lierade sig med motståndsrörelsen under andra världskriget, i kampen mot den japanska ockupationen. Värt att notera är att den nya höga valören 1000escudos utgavs sent, vilket måste bero på det då kännbara behovet på en ny högvalörsedel. Sedelserien följdes av en myntserie daterad 1970 nämligen: 20c, 50c samt 1 escudos i brons och 2.5e, 5e samt 10 escudos i kopparnickel. En provisorisk sedel från 1969? övertryckt på 500 escudos Moçambique 1967 finns också. Övertrycket har den vanliga texten: pagavel em Timor. Cirkulationslimiten hade nu höjts avsevärt till 1.1 miljarder escudos både för mynt och sedlar, vilket visar på den förbättrade ekonomiska utvecklingen.
1970 bildades den första nationalistisk politiska organisationen i portugisiska Timor. Som medlemmar fanns unga välutbildade studenter, många med portugisisk bakgrund. Flera kända namn i timoriansk frihetskamp och politik har sin bakgrund från denna. Nyheter om striderna i de Afrikanska kolonierna, samt allt starkare antikoloniala känslor i Portugal började sippra in i Timor.
Samma år dog Salazar, men hans koloniala diktatoriska regim fortsatte, dock med vissa försök till uppmjukning. Den portugisiska staten hade kommit igång ordentligt med de ekonomiska satsningarna för Timor under 70-talets början. Pengarna satsades mest till att förbättra infrastrukturen som att bygga vägar och på telekommunikation. Man lanserade också portugisiska Timor som semesterparadis. Till portugisiska Timor reste dock främst unga budgetresenärer som hippies, som attraherades av de låga priserna (1 USD per vecka på ”Hippie Hilton”) samt de exotiska omgivningarna. Den främsta inkomstkällan var ändå som tidigare kaffet.
En odaterad sedel på 20 escudos, finns från denna tid. Den skulle troligen ersätta den tidigare 20escudos sedeln, men hann aldrig bli utgiven. Den har Regulo José Nunes på framsidan och en dekorerad baksida med två typiska hyddor. Fler valörer kan ha varit planerade och kanske finns i form av specimenssedlar eller provtryck.
Den 25 april 1974 skedde en oblodig revolution i Portugal, med motivet att avsluta de koloniala krigen, frigöra kolonierna och införa demokratiskt styre i Portugal.

Problem med dekolonisering (1974-75)

Några veckor efter revolutionen fanns tre politiska partier i Portugisiska Timor. Uniao Democratica Timorense (UDT), Associacao Social Democratica Timorense (ASDT) senare ändrat till det mer välkända Frente REvolucionaria de Timor Leste INdependente (FRETELIN) samt Associacao POpular DEmocratica de TImor (APODETI). UDT var för status quo med Portugal. Alltså fortsätta tillhöra Portugal, senare ändrat när friheten hotades av Indonesien, till oberoende. Partiet stöddes främst av förmögna och mäktiga timorianska familjer, som hövdingarna. FRETELIN var för oberoende (med en viss övergångsperiod på flera år). Partiet leddes av unga timorianska katoliker (ofta söner till hövdingar) som jobbade i lägre till mellanhöga positioner i den portugisiska administrationen (flera var tidigare medlemmar i den nationella organisation som nämnts tidigare. Kända medlemmar var t.ex. José Ramos Horta samt Franscisco Xavier do Amaral. APODETI var för inlemmande av Portugisiska Timor med Indonesien. Medlemmar var främst de som var ilskna på den portugisiska koloniala administrationen. Ledaren hade till exempel suttit lång tid i portugisiskt fängelse för sitt samröre med japanerna under andra världskriget. Stöd erhölls också från Indonesien. De tre partierna var från början osams med varandra, speciellt UDT/FRETELIN mot APODETI. UDT och FRETELIN var de största partierna med ca 100 000 respektive 80 000 supportrar mot APODETI:s 3000.
I Portugal var den politiska situationen instabil, och Portugals egen syn om Timor därför osäker. Indonesisk höga officerare (bland annat General Ali Murtopo) ville se ett övertagande av Portugisiska Timor, och försökte övertala President Suharto. Efter hans samtal med den australiensiske Premiärministern Gough Whitlam, där den senare sa att ett Indonesiskt övertagande skulle vara bäst för regionen, utvecklades en plan för att genomföra detta. Planen gick under kodnamnet operation komodo, och skulle genom olika typer av falsk propaganda destabilisera det rådande läget i Portugisiska Timor. Man började genom att i indonesisk press ”berätta” om kinesisk-maoistisk inblandning i Timor. Genom att spela på kommunistskräcken visade man att en stabil kontroll över Öst-Timor behövdes. Detta skulle ske om Indonesien fick ta över. Som resultat drevs UDT och FRETELIN in i koalition med varandra. I ett gemensamt manifest skrevs bland annat att Portugisiska Timor skulle vara självständigt, APODETI skulle upphöra, ingen integration med Indonesien skulle ske, bara Portugal skulle förekomma som diskussionspartner, portugisiska som officiellt språk, få FN att stödja Portugals dekolonisation mm.. Indonesien började som resultat planera för en möjlig militär fas av komodoplanen.
1975 var en tid av stor oro. Osäkerhet, lögner och olika utspel från de olika organisationerna följde. I slutet av Maj försökte Portugal trots stora egna politiska problem, medla i konflikten genom att ordna ett möte mellan de tre organisationerna i Macau. Detta gav dock inget resultat. Operation komodos desinformation började göra läget riktigt allvarligt under sommaren 1975. Den 11 augusti genomförde UDT en militärkupp, för att ”rensa ut” de kommunistiska elementen och därmed förhindra en indonesisk invasion. De som förföljdes var FRETELIN, och ett krig startade mellan de båda organisationerna. APODETI deltog inte, utan sökte skydd på indonesiska konsulatet, men enligt ögonvittnen passade de på att plundra butiker. Den 27 augusti lämnade den Portugisiske guvernören Dilli och satte upp högkvarteret på den lilla närbelägna ön Ataúro (se karta). FRETELIN vann så småningom striden, UDT medlemmar tvangs fly över till västra Indonesienkontrollerade Timor. FRETELIN förklarade att de ansåg att Portugal fortfarande hade suveränitet över Portugisiska Timor, och bad den portugisiske guvernören att återvända. Från augusti fram till början av december hade dock FRETELIN ensamma kontroll över Portugisiska Timor. Under tiden planerades det för invasion från indonesiskt håll. Sporadiska militära attacker över gränsen började förekomma från indonesisk sida. Som förklaring för en invasion fortsatte man att använda talet om kommunister men nu kunde man också lägga till påståendet att timorianerna ville ha indonesiskt styre. Som ”bevis” fanns uttalanden samt dokument från UDT medlemmar som flytt över till den indonesiska sidan. Allt som det senare visat sig, utövat genom utpressning eller förfalskning. Portugals och Indonesiens utrikesministrar hade ett möte i Rom, i början av november, där man kom överens om att Portugal skulle ta hand om dekolonisationsprocessen. Dock råkade Portugal få allvarliga problem den 24 november, då ett kuppförsök ledd av militärer på vänstersidan, avvärjdes i sista stund. Med militär intervention av ett par hundra kommandosoldater, ledda av Överstelöjtnant Antonio Ramalho Eanes (så småningom vald till Portugals President) samt Major Jaime Neves, undveks ett möjligt blodigt inbördeskrig. Med Portugal lamslaget, oförmöget att hjälpa till och med ett aggressivt agerande Indonesien, förklarade då FRETELIN Öst-Timor som självständigt den 28 november. Detta i hopp om att tillräckligt många länder skulle erkänna Öst-Timor, så att Indonesien inte skulle våga att invadera. Portugal erkände inte övertagandet. Indonesien svarade med invasion den 7 december, och tog snabbt kontrollen över territoriet. En massiv utrensningskampanj startade, där inte ens internationella journalister slapp undan. Den portugisiska administrationen lämnade Ataúro den 8 december, fördröjda 12 timmar då ankaret på ett transportskepp inte ville lossna från havsbotten. En något sorgelustig fortsättning på timorianernas myt om när portugiserna först dök upp på Timor (se kapitlet om portugisisk tidigkolonial period). FN och Portugal fördömde invasionen (Portugal bröt också sina diplomatiska förbindelser med Indonesien), men ett antal mäktiga länder som USA samt Australien stödde Indonesiens invasion, skrämda av det kommunistiska hotet samt av strategiska och ekonomiska skäl (oljan t.ex.).

Öst-Timor under Indonesisk ockupation (1975-99)

Under stort lidande fick timorianerna finna sig vara styrda av Indonesien i över 20 år, under beteckningen som den 27 provinsen. Under denna tid beräknas att omkring 200 000 timorianer kan ha dött till följd av indonesiska övergrepp, av en befolkning som 1975 bestod av 680 000. Kampen för självständighet fortsatte både med militära (Xanana Gusmao) och fredliga (Biskop Carlos Filipe Ximenes Belo) medel både på Timor samt utomlands (José Ramos-Horta). 1996 fick de två sistnämnda nobels fredspris, vilket fokuserade omvärldens intresse för konflikten.
Under denna period användes indonesiska mynt och sedlar. Dock i avlägsna regioner envisades man ibland med att fortsätta använda de gamla escudossedlarna, istället för indonesiska rupias.
1998 då Suhartoregimen föll, beslöts den nye efterträdaren, President Habibie om folkomröstning om Öst-Timors öde, trots militärens protester. Omröstningen hölls 1999. 78.9% av befolkningen röstade för ett självständigt land. Firandet blev dock kortvarigt då lokal milis stödd av Indonesisk militär startade ett blodbad bland befolkningen (10.000-tals döda eller bortdrivna). Nästan all infrastruktur förstördes. Efter omvärldens påtryckningar, tvingades Indonesien gå med på att FN-militär gick in i Öst-Timor och ta över kontrollen, vilket skedde den 20 september 1999.

Demokratiska republiken Öst-Timor 2002-

Första fria valet hölls 2002 i april. Vinnare till presidentposten blev Xanana Gusmao. I maj samma år utropades den självständiga staten den demokratiska republiken Öst-Timor. Tekniskt sett upphörde därmed Timors koloniala status till Portugal, eftersom de aldrig erkänt Indonesiens invasion. Den katolska tron som grundades med de dominikanska missionärerna, har spridit sig starkt över landet, och nu betraktas Öst-Timor tillsammans med Filippinerna som de två starkast troende asiatisk-katolska länderna. Valutan är tillbaks till centavos/escudos. 2004 kom Öst-Timor ut med sina första mynt. De är i valörerna centavos och är på 1c, 5c, 10c i kopparnickel samt 25c och 50c i nickel-brons. Valutan är kopplad till USD i förhållandet 1:1. För tillfället används USD både som mynt och sedlar, och kompletteras med de ovan beskrivna mynten. BNU banken är tillbaka och Portugal är djupt involverat i återuppbyggnaden av landet. På sista tiden har en mängd sedlar från den sista sedelserien som utgavs 1963-68 dykt upp på marknaden. Det har lett till sänkta priser på dessa sedlar med undantag på 1000escudon. Den ökade mängden av sedlar på marknaden beror på att escudosedlarna var förbjudna under den indonesiska perioden, men många sparade i tysthet dessa sedlar under hopp om att de skulle vara gångbara i framtiden. Dessutom kan flera av dessa sedlar funnits kvar i BNU bankens valv utan att ha demonatiserats som brukligt var.

Referenser
Historia dos Portugueses no extremo oriente, Vol 1, de macau á pereferia. Redaktör, A.H de Oliveira Marques, 2000.
Historia dos Portugueses no extremo oriente, Vol 2, macau e timor o declinio do imperio. Redaktör, A.H de Oliveira Marques, 2001.
Historia dos Portugueses no extremo oriente, Vol 3, macau e timor do antigo regime á republica. A.H de Oliveira Marques, 2000.
Timor Loro Sae 500 years. Geoffrey C. Gunn. 2004.